idagrodan.blogg.se

Tävlingen i söndags då. Som tur var hade jag fått en hyfsat sen starttid så vi behövde inte gå upp förrän klockan sex på morgonen :) Väl framme hann vi spana in tävlingsplatsen och gå hoppbanan i god tid innan det var dags för start. Hoppbanan var allt annat än snällt byggt. Flera skarpa svängar där man hade ont om tid på sig att hinna klart innan nästa hinder, och det på en ganska hal gräsbana. Snällt i en sådan klass där det är många unghästar...

 

Dressyren först i alla fall och den gick helt ok. Han tappade bjudningen lite på slutet, han har verkligen lärt sig att det är halt och slut vid sista uppridningen så där fick jag kämpa för kung och fosterland för att få honom att trava över huvudtaget. Men övriga programmet tycker jag flöt på bra. 64% så det får ju anses klart godkänt.

 

 

Hoppningen gick faktiskt över förväntan. Han hoppade jättebra trots halkan. Tyvärr kom vi lite nära sjuan och han hann inte upp med frambenen. Efter det hann jag inte riktigt få ordning på grejerna till en 90 graders sväng direkt följt av hinder nummer åtta så där petade vi en till. Men klart godkänt ändå, av 38 starter var det sju stycken som kom i mål felfritt.

 

 

Efter att ha gått terrängen så sa jag att min målsättning var att vi skulle ta oss i mål. Det var inte så många olika typhinder, en grav, ett bord och ett nedhopp, sedan var resten av hindren olika pallisader, stockar. Plus vatten då såklart. MEN det var tittigt. Och väldigt olika underlag. Ett hinder hoppade man av från gräs och landade på grus, man red genom två olika grusbanor, över grusvägar osv, d.v.s inget som han är särskilt van vid.

 

Det märktes direkt när vi startade att jag skulle få jobba för att komma runt. Han stod emot de båda första hindren, som ändå låg väldigt snällt på en stor gräsäng. Nästkommande fyra hinder tog han utan några problem. Sjuan, ett gäng sammanfogade öltunnor fick vi däremot vårt första stopp på. Det var något han aldrig sett förut. Åttan, en soffa med ett gigantisk nyckelpige-gosedjur i mitten kravlade vi oss över med nöd och näppe. Nian, ett ganska så maxat bord inne på hoppbanan fick vi ett stopp på. Sedan var det vattnet med vad in och palissad ur, det gick inte fort men vi kom genom utan några missöden. De två nästkommande hindren, varav det ena var ett stort nedhopp klarade vi av utan problem. Palissaden därefter tog det däremot stopp på. Det var egentligen det enda av våra stopp som jag inte riktigt tyckte var befogat. Ok att den var gul, men palissader har han hoppat åtskilliga i alla möjliga olika färger. En jäkligt knepig sväng till nästa hinder, men den redde vi ut galant och sen över sista hindret och i mål. Tre stopp och ett gäng tidsfel rikare. Kanske inte vad jag hade hoppats på, men jag är nöjd att vi tog oss i mål och att han hoppade de hinder vi fick stopp på på andra försöket. Det är bara mer rutin som krävs... Detta var ju trots allt första gången han hoppade en bana som han aldrig sett tidigare. Vi hade inte varit i Kinda heller, men där var det uppsutten banvisning, dvs vi fick rida runt och titta på alla hinder och vada genom vattnet.

 

Varför måste det alltid hända något samma vecka som det är dags för tävling? Vi var på hoppträning i onsdags och hade precis börjat att galoppera fram. Kristine hade lagt ut galoppbommar på ena långsidan som vi bara skulle rida över. Inga problem där inte, men på andra långsidan där det bara var att rulla på utefter fyrkanten är jag inte tillräckligt noggrann med att se till att han är ordentligt aktiv. Vilket resulterar i att han inte lyfter ordentligt på frambenen, snubblar och vi stupar i backen. Ni vet den där känslan när man märker att allt är på väg att gå åt skogen men det finns absolut inget man kan göra åt det? Den varade rätt länge kan jag säga. När vi var på väg ned i backen så hann jag fundera både en och två gånger på om Spirith också skulle göra en kullerbytta och landa över mig så jag försökte att hamna så långt åt sidan jag bara kunde. Nu gjorde han som tur var inte det, däremot lyckades han att trampa sig på ena örat... Och jag hade gruskorn i både mun, öron och innanför kläder.

Jaja, upp kom vi och kände efter om det verkade vara något annat än örat som blivit skadat. Allt såg bra ut så vi fortsatte träningen. Han var lite bockig efteråt, men kändes fräsch och fin. Jag såg till att verkligen ha honom aktiv hela tiden för att undvika en ny snubblingsincident och det gav verkligen resultat för han hoppade kanon! Den där hästen kan verkligen hoppa om han lägger manken till.

 

Igår var han lite svullen i örat, men hade ingen feber och jag märkte inte av något annat så vi red ett litet dressyrpass som planerat. Och vad fin han var! Mjuk från start, lyssnade framåt och med egen motor. Red genom programmet en gång och det kändes helt ok. Jobbade med galoppen lite till efteråt och fick honom ett snäpp rundare och med lite mer power. Nu ska vi bara försöka att hålla i det på söndag också :)

 

Örat direkt efter att det hänt och ett dygn senare. Hoppas svullnaden hinner lägga sig lite till på söndag.

 

Och som vanligt har jag inte hunnit uppdatera på över en vecka... Det var i alla fall jättetrevligt uppe i Leksand. Vi åkte upp på fredag morgon och stannade till i Vingåker för att fixa kostym till Björn. Hans gamla har åtta år på nacken och byxorna är två nummer för stora, modet har ändrat sig lite. Jag trodde vi skulle hinna kika runt lite mer där inne, men det tog sin tid att prova ut kostym. Utbudet var ju rätt stort så att säga. Någon vit skjorta inhandlades dock inte då prislappen var ganska hög på dessa. Så det fick bli ett stopp på Kupolen i Borlänge också. Och till sist ett stopp i Leksand för att köpa några rullar sopsäckar som behövdes till lördagens hittepå.

 

På fredagskvällen var det dags för mallresning som är en gammal lysningstradition de har där uppe. Byborna samlas och reser en malla för brudparet. Sedan bjuds det på mat och dryck. Vädergudarna var tyvär inte med oss, regn och inte alldeles för många plusgrader. Trots att jag klätt mig med dubbla byxor och tjock jacka frös jag som tusan. Men när man väl fick sätta sig under tak och få lite mat i magen så blev det betydligt bättre. Vi hamnade bredvid brudgummens släkt så det var trevligt att få lära känna dem lite - väschöttar och allt ;)

 

Lördagen bjöd på betydligt bättre väder. Vi blev indragna som medhjälpare till lite bus av Östersundsfolket. Det skulle blåsas upp 600 ballonger (de hade fått tag på en kompressor som tur var) som sedan skulle fraktas till brudparets hotellrum och hällas ut i badrummet. Det blev många sopsäckar med ballonger, vi var tvugna att låna grannens skåpbil för att få plats med alla :)

Sedan hem och byta om innan det var dags att knata upp till vigselplatsen. En gräsäng med utsikt över älven, jätevackert! Efter det var det dags för fest! De hade gjort maten själva (vilket slit!) och det hade de verkligen lyckats med. Det blev en riktigt lyckad fest och med ett gäng händelser som skvallrades om dagen efter. Men en sak är säker: vi måste lära oss att dansa, man känner sig som ett fån när man sitter där och tittar på alla som buggar loss. Efter ett tag blev det skaka rumpa musik, då gick det bätte ;)