Någon gång ska vara den första

Förra helgen var det ju dags för vår höstfälttävlan och vi skulle göra debut i 100-klass, vilket inte riktigt gick som planerat. Dressyren gick helt ok, han kändes fin på framridningen och började med bra tryck i första delen av travprogrammet. Sedan blev det lite energifall och kolasegt, särskilt i första galoppdelen. Vi landade ändå på 62,4% så helt ok för att vara första gången i ett svårare program.
 
På framhoppningen hoppade han fint, jag fick en bra galopp, men det fanns liksom inget tryck kvar i honom. I vanliga fall räcker det att lägga på skänkeln lite mot hindren för att få under bakbenen och att han ska ta tag i hindret själv, men nu hände det ingenting. Vilket visade sig inne på hoppbanan också. Han fungerar bäst när man kommer i en bra galopp och hellre tar en liten lång distans än kommer nära. Han brukar alltid lita på mig och hoppa av när jag säger att vi ska, men det gjorde han inte nu. Vi fick stopp på första och sedan var det flera språng där han inte riktigt kunde bestämma sig hur han skulle göra, vilket resulterade i att han tappade farten sista språnget och tog i som tusan i upphoppet istället. På näst sista hindret ville jag hoppa av på en vad jag tyckte lagom stor distans, men han tog ett språng till och hamnade alldeles för nära hindret, tvärstopp och jag gjorde en fin avsittning rakt på bommen. Inte riktigt så jag planerat vår debut. Men så som han kändes var det ju lika bra att vi inte kom ut i terrängen, där kan det sluta betydligt värre om energin inte finns. Något är det som inte stämmer, men frågan är om det bara är att han är trött av bete/pälssättning etc. eller om det är något annat... Han får ta det lugnt ett par veckor nu och så får vi se hur status är, känns han fortfarande inte som vanligt så får jag kolla upp honom, ta blodprov och se om det är något som är fel.
 
Lite väl onödigt högt över...
 
 

Fjällvandring i Helags (varning för bildbomb)

Som ni nog vet så kom vi iväg på vår fjällvandring, vädret slog om från 8-9 grader och regn till 23-25 grader varmt och strålande solsken lagom till att vi åkte upp, perfekt!
Vi åkte upp till Östersund och passade på att träffa (och sova över hos) Pierre och Åsa, innan vi åkte vidare till Kläppen-Ljungdalen som vi utgick från. Vi gick från bilen vid 14-tiden och hade då en 12 km vandring framför oss innan vi skulle nå Helags fjällstation. Det var väldigt lättvandrat och jag blev positivt överraskad att det inte tog så lång tid innan vi kunde lämna björkskogen bakom oss och komma upp på kalfjället. Vi tog god tid på oss, det var ganska varmt så Leyton passade på att bada i varenda bäck och tjärn som vi gick förbi (och det var många). Var det inte tillräckligt djupt så gick det lika bra att lägga sig ned för att få svalka. Vi plockade dessutom av klövjeväskorna i de tjärnarna han kunde simma i så det var en del pyssel. Men vi kom fram till Helags lagom så vi kunde spana in fjällstationen och sedan hitta en bra tältplats en bit bort innan det var dags att fixa kvällsmat. Vi hittade en riktigt fin plats, nära en tjärn och med Helagsfjället som utsikt, inte fy skam.
 
Bada bada bada.
 
Precis lämnat björkskogen efter en riktigt sugande uppförsbacke. Men det var definitivt värt mödan.
 
Spångar fanns det gott om.
 
Helt ok tältplats :)
 
Kvällsdopp i tjärnen första kvällen. Typiskt nog lyckades Leyton få ett skärsår på insidan av ena tån så vi var lite rädda att vi skulle bli tvungna att avsluta vandringen direkt. Men dagen efter såg det betydligt bättre ut och han hade inte ont så det fick bli bandage och sen strumpa på ett par dagar.
 
Vi hade kvar samma tältplats alla dagar och utgick därifrån för dagsturer. Dag 2 tog vi leden mot Vålåstugorna till Krustjärnarna ca 5-6 kilometer bort. På vägen hittade vi - till Leytons stora lycka - snö! Det var en riktigt varm dag så vi spenderade större delen av eftermiddagen vid tjärnen, badade, fikade och bara hängde i solen. Leyton fick vi tvinga upp på land ibland, annars var han i vattnet hela tiden. På hemvägen så gick vi från leden och tog en annan väg tillbaks. Helt plötsligt börjar vi höra något som vi inte kan placera, det låter lite som en fågel men ändå inte. Leyton är dock betydligt mer intresserad av ljudet än vad han brukar vara av fåglar och till slut så ser vi vad han ser - små fjällrävsöron som sticker upp bakom en kulle! De har stenkoll på oss, men vi ser dem knappt där de gömmer sig. Vi gissar att de skällde för att varna oss från att komma nära så vi lyder deras uppmaning och tar en omväg runt. Fick inte något fototillfälle, men häftigt att få se dem (eller öronen i alla fall). Hemvägen var lite längre så totalt gick vi ca 15 km.
 
 
 
 
 
Dag 3 var det dags för en topptur upp på Helagsfjället. Vi hade läst på och vissa sa att det var en heldagsutflykt medan andra menade på att man gjorde det på en förmiddag. Totalt var det ca 5 km upp till toppen, med en stigning på drygt 700 m. Vi kom fram till att vi skulle plocka med köket, men lämna det och lunchen vid glaciärsjön och bara ta med mackor upp till toppen. Så kunde vi stanna och äta lunch på vägen ned. Vad vi inte hade räknat med var att vi skulle vara uppe vid sjön redan efter 40 minuter. Men nu hade vi bestämt så och Björn (som fick agera sherpa) var inte så sugen på att släpa med köket upp, så sagt och gjort, vi stoppade in det bakom en sten. En liten stund senare insåg vi att vi gjort ett misstag, det fanns visst en sjö till lite längre upp också. Jaja, man får stå sitt kast och vi hade ju mackor (och massor av godis) med oss så vi skulle nog överleva.
 
Vägen upp var stenig och brant, men det gick ändå i en hyfsat bra takt och efter ett tag kom vi över den sydliga kammen och fick utsikt över Predikstolen och Sylsjön, och vilken vy! Helt fantastisk. Tyvärr började det bli väldigt blockigt en liten bit senare så vi vågade inte gå längre med Leyton. Stora stenar som ligger löst huller om buller på varandra, som gjort för att det ska åka ned en tass och klämmas någonstans. Så vi fick turas om att gå den sista biten upp till toppen för att njuta av utsikten där uppe, medan den andra fick stanna kvar med hunden.
 
Precis i början av turen, man anar det lilla radiotornet långt där uppe på toppen, mellan mig och Leyton i bild.
 
 
Fikapaus på vägen upp
 
Sveriges sydligaste glaciär.
 
Uppe på den sydliga kammen med Predikstolen i bakgrunden.
 
 
Här sitter vi precis vid branten, med glaciären ett antal meter under oss. Det var vid det lilla långsmala vattnet som är en bit nedanför snön som vi lämnade köket. Man kan skymta fjällstationen långt där nere också, långt till höger i bild precis i foten av det lilla berget.
 
På toppen!
 
Det är en bit ned...
 
Efter att ha ätit våra medhavda mackor så började vi gå tillbaks. Vägen ned gick lite snabbare än vägen upp, men det var rätt jobbigt i låren och knäna ändå. Vi kände oss dock inte ett dugg hungriga när vi kom tillbaks till platsen där vi lämnade köket så vi traskade vidare nedåt, köpte varsin folköl på fjällstationen och lagade mat vid tältet istället. Totalt tog det oss 6 timmar att gå, men då var det också en del badstopp på vägen, plus att vi ju gick den sista biten var för sig.
 
Prinsen på ärten fick med sig ett eget liggunderlag den här gången, men det dög inte när det fanns mjukare material att ligga på.
 
 
Dag 4 var det dags att traska tillbaks till bilen igen. Med lite lättare packning och betydligt svalare väder så tog det oss en timme kortare än på ditvägen. Främst för att det var färre badpauser tror jag. Dessutom var det lite lagom nedförslut större delen av vägen, förutom sista kilometern. Då var det uppförsbacke...som aldrig verkade sluta. Lagom trötta och sugna på riktig mat efter några dagar till fjälls så stannade vi till på vår nya favorit - lunchbuffén i Åsarna. Köttbullar och kokt potatis, tror aldrig jag lassat in så mycket någon gång. Men gott var det!
 
Det var det för den här gången, men tror det är fullt tillräckligt ;)