Gräver en grop och gömmer mig, tillbaks om några månader

Igår lyckades jag med något alldeles fantastiskt dåligt på jobbet, nämligen att paja en ultracentrifug. Man har hört talas om olyckor som skett, men aldrig varit med om någon själv. Jaja, jag skulle snurra mina prover i knappa 90 000 varv/min, vilket motsvarar 275 000g, rätt mycket kraft med andra ord. När jag startade igång maskinen var allt frid och fröjd, men när jag kom tillbaks en timme senare såg det ut såhär:
 
Jag dubbelkollade att allt var som det skulle och att allt satt fast innan jag startade, men kan inte hjälpa att det ändå känns som att det är mitt fel. Tydligen så var det dagens sevärdhet igår, alla andra är glada att det inte var dem det hände, vilket ju känns jättekul att höra ;) Tror tyvärr maskinen är bortom all räddning så avdelningen får hosta upp pengar till en ny. Tur att det inte dras av på lönen, då hade jag fått gå i personlig konkurs ett par år...
Men men, det viktiga är att ingen kom till skada. Rotorn (den lilla svart-röda saken till vänster som i normala fall sitter på pinnen i mitten) höll sig inne i behållaren som tur var. Annars hade det kunnat gå riktigt illa, 275 000g är inte att leka med.
Jag lär aldrig sätta min fot i närheten av en ultracentrifug under resten av mitt liv, det får någon annan fixa åt mig ;)
 

Nu är introduktionen ok igen

Vips så var det söndagkväll igen och jag sitter här och funderar på vart den här helgen tog vägen? Den försvann lite väl snabbt får jag lov att erkänna. Har tillbringat en hel del tid på jobbet, i fredags kom jag inte därifrån förrän strax före sex, vilket kanske lite berodde på att jag satt och korrekturläste lillasysters c-uppsats samtidigt som jag labbade. C-uppsatsen var sedan vad jag ägnade hela kvällen åt...47 sidor liksom!? Hallå, min var på 23 och jag tyckte det var långt! På tal om det, vid den här tiden år 2008 var första gången jag satte min fot på patologen för att diskutera vårens c-uppsatsprojekt hos Karin, inte hade jag kunnat gissa då att jag fortfarande skulle vara kvar där sex år senare. Japp, tiden går verkligen fort!
Jaja, eftersom vissa av mina försök är 6-dagarsexperiment så tillbringades även lördag förmiddag på labbet för lite viabilitetsmätningar. Fick finfina resultat, då är det verkligen värt att gå in de där extra timmarna!
 
På eftermiddagen stack sedan jag och Spirith ut på en härlig långtur på 1,5 mil :) Ni vet den där totala lyckokänslan man kan få ibland när livet är så där underbart just då? Den fick jag på en av galoppsträckorna där han tuffade på i lössnön med spetsade öron och jag bara satt där uppe och njöt. Precis när jag kom ur min lilla bubbla kom jag på att han ju faktiskt inte brallat en enda gång...varpå han såklart gör det direkt efter, söthäst!
 
Idag stod HLR-kurs och skridskoåkning på schemat. HLR-kursen arrangerades av Åkerbo RKS tillsammans med SISU, så den var inriktad på oss ryttare och hur vi ska hantera hästrelaterade olyckor (men även såklart andra tillfällen där olyckan kan vara framme). Väldigt nyttigt, det känns bra att ha lite kött på benen så man vet hur man ska bete sig om något händer. 
 
Skridskoåkandet gick sådär, vi var i Vidingsjö på en spolad fotbollsplan och iskvalitén var därefter. Men vi åkte i någon halvtimme alla fall så jag fick jobbat upp skridskostabiliteten lite till :)
 

Och så var det galoppen

Tekniska Ida har varit i farten så nu finns även lite galoppjobb från träningen på film.