idagrodan.blogg.se

Idag var det dags för det som jag verkligen inte sett fram emot sedan början av sommaren; dra ut en visdomstand. Man har ju hört några skräckhistorier liksom. Inte för att jag haft några problem med den, men den har ett hål och kommer ge problem förr eller senare. När jag var där på mitt förra besök röntgade de och såg att de skulle klara det själva. Jo tjena, 1,5 timme satt jag där i stolen medan de högg, borrade, grävde och drog. I början kände jag ingenting, men ganska snart efter att de satt igång så började det göra ont. Efter ett tag bad jag om ny bedövning som dessvärre inte hjälpte ett dugg. Ett tag senare (när det gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen) så frågade de om de skulle ge upp eller försöka en gång till med ny bedövning. Då satt tanden rätt löst och jag ville verkligen få ut den nu när de väl höll på så jag sa att vi skulle köra på.  Men ytterligare en halvtimme senare där jag hela tiden försökte övertala mig själv med att stå ut, att bedövningen borde kicka in ordentligt snart och att smärtan ju ändå typ var hanterbar så pallade jag inte längre. Började storgrina när de sydde igen såret för att det gjorde så ont, jag som ändå ser mig själv som en relativt tålig människa. 

Så nu sitter jag här med en jättelös tand, ont som tusan, ätandes smärtstillande och antibiotika och får vänta på remiss till käkkirurgen som tar minst tre veckor. Det hade inte gjort mig någonting bara de fått ut tanden, men nu är ju allt gjort i onödan.